lingvistik [v]
- konjugieren

lingvistik [v]
- conjugate

lingvistik [v]
- conjuguer

lingvistik [v]
- coniugare

lingvistik [v]
- conjugar

lingvistik [v]
- vervoegen

lingvistik [v]
- conjugar

böja [v]
- deklinera

Presens particip; perfect particip; supinum
- konjugerande
- konjugerad
- konjugerat
Presens
- konjugerar
- konjugerar
- konjugerar
- konjugerar
- konjugerar
- konjugerar
Preteritum
- konjugerade
- konjugerade
- konjugerade
- konjugerade
- konjugerade
- konjugerade
Futurum
- ska konjugera
- ska konjugera
- ska konjugera
- ska konjugera
- ska konjugera
- ska konjugera
Konditionalis I
- skulle konjugera
- skulle konjugera
- skulle konjugera
- skulle konjugera
- skulle konjugera
- skulle konjugera
Perfekt
- har konjugerat
- har konjugerat
- har konjugerat
- har konjugerat
- har konjugerat
- har konjugerat
Pluskvamperfekt
- hade konjugerat
- hade konjugerat
- hade konjugerat
- hade konjugerat
- hade konjugerat
- hade konjugerat
Futurum exaktum
- ska ha konjugerat
- ska ha konjugerat
- ska ha konjugerat
- ska ha konjugerat
- ska ha konjugerat
- ska ha konjugerat
Konditionalis II
- skulle ha konjugerat
- skulle ha konjugerat
- skulle ha konjugerat
- skulle ha konjugerat
- skulle ha konjugerat
- skulle ha konjugerat
Imperativ
- -
- konjugera
- -
- -
- konjugera
- -